De turnerade med Daft Punk förra året och har tagit både festivalkontoret och världen med storm. Vi begav oss till Oslo en solig torsdagkväll för att prata med ett synnerligen jet-lagat Cut Copy om fans.
Hur var resan?
Mitchell Scott: Vår turné är helt sjuk. Imorgon flyger vi till Helsingfors, men inte för att spela, det är bara en mellanlandning på vägen till Stockholm.Och efter Stockholm åker vi till Göteborg. Sen åker vi till London för att ta en buss till Danmark. Efter spelningen där flyger vi vidare… Vi reser till en massa länder som vi inte ens ska spela i. Det är riktigt konstigt.
Tim Hoey: De sätter oss på de allra billigaste flygen…
Dan Whitford: Någon sparade väl några kronor på det…(skratt)
Ni turnerar mycket. Ser ni på er själva som idoler?
MS: Nej, vi ser inte riktigt på oss själva som idoler. Det är en bisak. Det känns inte ens som vi är idoler hemma i Australien.
Men jag antar att det finns människor som gillar oss och kanske är lite besatta av oss. Fast det känns mest bara konstigt att tänka på.
Har ni några idoler själva?
MS: Nja, inte några få utvalda.
TH: Musikaliskt sett är det tusentals. Men det är bara ansikten. Jag kan vara besatt av en enskilda musiker periodvis, men under en hel karriär måste det vara fler. När jag började med musik var DJ Shadow en stor inspirationskälla. Jag försökte hitta alla obskyra turnéprylar och alla skivor han samplade. Jag tror det är den sortens besatthet man har när man är yngre. När man tror att hela universum kretsar kring en grej. När man blir äldre tror jag att man inser att det inte fungerar så.
MS: Det blir mer nyanserat. Man inser att det finns mer än en sanning och att det inte finns en enda sak som står över allt annat.
Det finns bra och dåliga sidor av allt oavsett om det handlar om musik eller andra saker. Jag tror att det är bättre att bli inspirerad av så många saker som möjligt än av något speciellt.
Har ni några fans som påminner om Tim när han var liten?
MS: Ja, jag tror att det finns ett gäng. Förr var fansen lite mer exklusiva än idag. Med Myspace kan människor komma i kontakt med vem de vill, när som helst. Barriären som fanns förr mellan fans och deras idoler finns inte längre på samma sätt. Idag får artisterna kontakt av fans på sätt som inte var möjliga när jag var ung och skrikande fan. När man kommer från Australien, eller vilket litet och avsides ställe som helst, kom man inte i kontakt med banden innan internet.
Vilken är den sjukaste fangrejen ni har varit med om?
DW: Jag minns en gång när vi fick karameller från ett gäng fans. De hade lyckats trycka Cut Copy inuti godiset. Ju mer man åt desto mer av namnet syntes. Det var ruskigt coolt även om vi egentligen inte äter godis. Det måste kännas ännu konstigare för väldigt stora band, som The Cure, som har helt besatta fans.
MS: Ja, när fansen börjar tatuera in riktigt fula tribute-tatueringar.
TH: Men våra fans är fina.
Vad tycker ni om den här besattheten kring stora band?
MS: Jag tycker det är konstigt. För att vara ärlig har jag aldrig förstått grejen att vara intresserad av en person bara för att de är kända. Jag tycker att det är mycket mer intressant att fokusera på vad artisterna faktiskt gör kreativt. Men det hela är väl en produkt av vår mediacentrerade värld.
TH: Ja, och det är tyvärr verkligheten. Jag såg en artikel om Michael Jacksons barn. Det finns ingen anledning att visa upp dem för världen. Det är ju inte nyhetskvalité.
MS: Jag tror att du läser om artisters privatliv för att du är fascinerad och gärna skulle vilja vara en del av det. Samtidigt vet du att det aldrig kommer att hända.
DW: Ja, så du lever genom dem. En attraktiv livsstil utom räckhåll.
Har man ett ansvar gentemot sina fans?
DW: Att inspirera till att bete sig dåligt kanske. (skratt) Det säljer fler skivor. Nej, men allvarligt talat du har ett ansvar när du står på scen. När du har en publik vill du inte bara spela två låtar och sen gå av.
MS: Om en känd person super sig full och gör kassa saker utanför fotbollsplanen eller scenen spelar det ingen roll. Vad de gör i sitt vardagsliv är ingenting som någon annan har med att göra.
Ett av de mest önskade banden till Arvika är Daft Punk. Hur var det att turnera med dem?
MS: Fantastiskt. Det var en dröm som blev sann.
TH: I Australien var det nästan som en minifestival för showen var så stor.
MS: De hade bara spelat där en gång tidigare så ”they just like created such a scene in their way”. De har gett upphov till en hel generation musik. Så deras gig är helt galna, särskilt i Australien där dansmusik är väldigt stort just nu. Jag tror det var 30-40000 på Sydneyspelningen. Det var helt galet.
TH: Jag tror inte att Daft Punk har spelat för en större publik någon gång.
MS: De hade bara spelat i Australien en gång tidigare, och det var 97 innan de hade slagit igenom på riktigt.
TH: Och de blir bara större och större. Det är häftigt.
En sista fråga, vad vet ni om Arvika?
MS: Om festivalen, nej inte mycket. Fast vi har varit på ganska många europeiska festivaler.
TH: Vad var det för skum festival vi var på förra året?
MS: Peace and love.
TH: Så sjukt! Folk frågade oss hela tiden ”what are you guys doing here?” och jag förstår dem.
Vi hoppas ni känner er mer hemma på Arvika. Tack för intervjun!
3 SNABBA FRÅGOR
Alla tiders favoritkonsert:
DW: Jag såg Fugazi 1995, när jag var 16. Det var 15 personer i publiken, men de spelade som om det var 5000. MIn hörsel har aldrig riktigt kommit tillbaka efter den konserten. Det var en stor inspirationskälla.
MS: Jag tyckte väldigt mycket om Cornelius också. De är nästan Fugazis motpol, men väldigt bra!
Bästa festivalmaten?
MS: På australiensiska Splendour in the grass, mitt ute i ingenstans. Allting med den festivalen är fantastiskt. Det är svårt att säga vad som varit bäst, men det värsta måste ha varit Glastonbury. Det kändes som att man var i ett flyktingläger. En massa döende människor som får något som kallas mat, men det är det inte.
Bästa festivalprylen:
TH: Ölhjälmen är det enda som behövs.
HAJEN 