Tag Archives: spice girls

I wanna really really really wanna zigazig ha

Höga förväntningar på mig själv och på världen tenderar att resultera i en viss klaustrofobi. Då flyr jag till platser som inte finns längre. Roliga timmen i första klass. Jag hade våfflat hår som en boll runt huvudet, en kort jeansväst, tights och for som ett jehu runt i klassrummet. I wanna really really really wanna zigazig ha. Jag idealiserar… Det var inte problem- och prestationsfritt. Jag hade redan hunnit bli oense med en radda dagmammor och lärare… Jag idealiserar, och det är fel för jag har alltid hatat att människor pratar om yngre personers livssituation som enklare och utan orosmoln. Däremot var tillvaron trygg. Jag hade ännu inte exponerats för så många av de tunga ting jag upplevt. Mina förväntningar på mig själv hade inte hunnit bli orimliga. Förväntningarna på världen har däremot alltid varit höga. Jag försöker minnas hur det var när jag var sex och ett halvt och for runt i klassrummet, hoppade på bänkar och iscensatte rollen som Melanie B. Det var så självklart och enkelt. Så långt ifrån klaustrofobiskt det bara går.

Annonser

Från Spice Girls till Lady Gaga via C.J.

Nu skulle jag vilja skriva ett långt inlägg om det här med feministiska förebilder i mitt liv. Jag skulle vilja börja med att beskriva hur Spice Girls förenade de annars så oförenliga tjejerna i min klass. Vi delade upp roller, övade och uppträdde. Jag fick i min roll som Melanie B ta en jäkla massa plats. Alla tjejer backade upp varandra, för oss var det inte konstigt. Jag kommer däremot ihåg att några av killarna i min lågstadieklass tyckte det var ytterst underligt att vi hoppade omkring på bänkarna, mimade och framförde koreografierna vi sett på Voxpop.


En fantastisk låt, i en fantastisk remix, till  en fantastisk video som rörde runt i många små barnahuvudena under 90-talet.

Fortsättningsvis skulle jag vilja berätta hur de här feministiska förebilderna har förändrats allt eftersom jag blivit äldre – Fittstim, Elf-Carlén och Palmström, vänner… Det är många som passerat och flera som håller sig kvar. Jag skulle också vilja berätta om min kluvenhet inför de kvinnor i rampljuset som var uppenbart icke-feministiska. Eller hur då uppenbart? För vem? Jo, för de som visste, de som hade läst genusvetenskap. För de riktiga feministerna. Jag skulle vilja tala om hur alla PK-människor i min omgivning började dela in alla kvinnor i min närhet i horor och madonnor. Madonna själv var såklart en hora, fast ändå en madonna hon var ju ändå ikon, fast hora tillslut i alla fall – hon använde sig ju av sex för att få uppmärksamhet och så var hon ju snygg.

Jag skulle vilja diskutera hur det här förstörde min inställning till kvinnor. I hela mitt liv har kastats mellan dessa två – hora och madonna. Fast mycket mer nyanserat. Vem ska man tillfredsställa? Skolan, hemmet, vännerna, partnern, världen? Och på vilket sätt?

De senaste åren har jag blivit mer och mer övertygad om att det måste till något nytt för att få till jämställdhet i den här världen. Det räcker inte med att vi stänger in oss i små feministbubblor och pratar om könsmaktsordning och konstruktivitism. Vi måste agera, på nya sätt. Jag tänker mig det som att arbeta undercover – att leva ett till synes vanligt liv, men göra det genomtänkt och göra det med en öppen feministisk medvetenhet. Jag tror inte att det blir mer jämställt genom att säga att Solanas SCUM Manifesto är min husbibel. Jag tror att det blir mer jämställt om vi är många som visar att det går att leva sitt liv med en medvetenhet om alla människors lika värde, möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

När jag idag läser om Lady Gaga i DN, är jag övertygad om att det här är fortsättningen på den feministiska rörelse jag är ute efter. När jag ser C.J. Cregg i West Wing likaså. Precis som Spice Girls, som var enormt viktiga för mig när jag var yngre, är de bevis på att jag kan göra vad jag vill. Men är de ”rätt” feministiska?

Jag skulle vilja föra den här diskussionen med dig och med alla andra runt om kring dig. Tyvärr känner jag sällan att det finns utrymme för den – att den inte passar in någonstans. Mina tankar är för ”mesiga” i feministkretsar och för ”radikala” hos gemene man – eller är det så? Jag önskar att klimatet för dialog kring vardagsjämställdhet förbättrades nämnvärt. Skulle det förenklas om alla hade redovisningsplikt för sin utopi. Är det kanske egentligen inte jämställdhet alla är ute efter?

oh baby baby

britney har på senare tid blivit en av mina största fascinationer. jag kan inte riktigt sätta fingret på vad och jag vet att det är långt ifrån politiskt korrekt. politiskt korrekta människor är nog det farligaste som finns så jag raderar genast den senare huvudsatsen i föregående mening. (jag ber att få återkomma med mina tankar om politisk korrekthet längre fram)

britney-spears

jag undrar hur det känns att vara britney. jag undrar hur det är att känna henne, om det nu är någon som faktiskt får äran att göra det. på riktigt alltså. jag undrar också hur det gick så illa. vem i det stora maskineriet som var så korkad att exponera en femtonåring på det viset. jag blir innerligt ledsen och tänker att jo faktiskt det skulle kunna ha varit jag. det som krävs är att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. ännu mer spännande blir britneystoryn när det kommer fram att britneys producenter från början ville ha en egen robyn. då när robyn blev trött på usa och åkte hem till sverige igen. jag tänker inte moralisera om vem som är bäst, men tycker det är värt en tankevända eller två. vikten av att kunna säga nej och väga kändisskap mot vilka uppoffringar man får göra.

och när britney sjunger robyns text till piece of me är det som att cirkeln från back in the 90’s är sluten. vem är bra och vem är dålig? och i vems ögon? på vems vilkor? kanske främst av vilken anledning? varför finns det inga manliga britneys som skvallerpressen kan hetsa över? är det förresten att eftersträva eller är det bara ett bakvänt och snedvridet resonemang förklätt i någonslags feminism? någonstans tror jag att alla måste objektifieras lika mycket, eller snarare lika lite, innan det kan bli något sånär jämställt.

och när vi ändå är inne på jämställdhet funderar jag på hur mycket styrka artister som spice girls och britney har gett barn jämfört med hur mycket könsrollsgriller de satt i barnens huvuden. jag blir snurrig i resonemangen. någon gång ska jag utreda det här en gång för alla. under tiden skulle jag vilja ha ett mer tillåtande klimat att diskutera de här frågeställingarna. jag vill ha ett påläst sammanhang utan fördomar och beredskapsträning med sanningsstämpeln. är det för mycket begärt?