Tag Archives: intervju

”When I understood that you have to LEARN an instrument to play it I got tired.”

I somras styrde jag och min blogg/klubb TAjT klubb i Arvikafestivalens Dans På Lyran, och vi bjöd såklart in en av våra absoluta favoritproducenter, Louis La Roche. Jag är fortfarande så himla glad. För kvällen, men kanske främst för att mötet med en grym producent. Nu publicerar vi intervjun från den småregniga lördagseftermiddagen i början av juli. Läs, läs, läs! Och lyssna på promon för kommande singlen My Turn med Modjo på sång. Fabulöst! (Nedan hör ni en annan fin dänga, Malfunction.)

Annonser

Sjörövarskeppet Fever Ray

Fever Ray 1

Fever Ray 2

Från Honey Is Cool till The Knife till Fever Ray. Karin Dreijer Andersson tar ytterligare ett sjumilakliv för att visa hur svensk pophistoria ska skrivas. Det är mörkare än tidigare och trots att olikheterna är stora från hennes tidigare projekt står det helt klart vem det är som står bakom. Vi bad Karin berätta om processen.

Vad tycker du är de största skillnaderna i branschen idag jämfört med för 15 år sen?
Det är mycket intressant att se de stora skivbolagens nedrustning. Att makten tagits ifrån dem. Internet har gjort otroligt mycket för musikspridning. Fördelarna väger upp men nackdelarna är att ingen har löst hur kompositörer, textförfattare och musikproducenter ska få betalt för sitt arbete. Nu när stora artister som Madonna, Neil Young, Bruce Springsteen med flera inte får betalt för att sälja skivor längre så turnerar de istället flitigt och konkurrerar ut mindre band och andra bands gager. Så turnerandet är inte heller någon lösning. Det vore obehagligt om fler och fler band tvingas kompromissa och till exempel börja göra reklammusik och egna klädmärken. Istället för att göra det de är bra på – musik. Så ser utvecklingen ut på många ställen utomlands.

Hur har din egen utveckling sett ut? Skiljer sig producenten/låtskrivaren Karin idag från Karin under Honey is Cool-tiden?
Det är så länge sedan nu så jag minns knappt hur det gick till att spela i Honey is Cool. Jag hoppas att jag har en massa bra och dåliga erfarenheter som jag kan utgå ifrån när jag arbetar. Det som skiljer är att jag ger musikarbetet mer tid idag.

Hur skiljer sig projektet Fever Ray från projektet The Knife?
För mig är det bara två olika arbetsprocesser, The Knife är tillsammans med Olof, Fever Ray är jag själv som skriver. Men nu har ju Fever Ray utvecklats till ett liveband också, med fem medlemmar och det är något helt annorlunda det med. Mycket spännande och fantastiskt roligt är det.

Det finns de som tycker att du förfular din röst och de som tycker att det är ett vackert och skarpt könsneutraliserande grepp. Hur ser du på din röst? Hur förhåller du dig till den som instrument? … som identitetsmarkör?
Det är intressant att jobba med röst som instrument. Alla förhåller sig speciellt till röst. Man tror att den är mer mänsklig än andra instrument. Därför är det roligt att manipulera den på olika sätt. Det kan stundtals vara provocerande, men det beror ju mest på vad man som lyssnare har för inställning och förväntning.

Det visuella tar stor plats i både The Knife och Fever Ray. Ibland känns det som att musiken är halv utan det visuella. Hur ser din process ut? Skapas de båda uttrycken sida vid sida?
Jag gör alltid musiken först. Jag försöker att inte tänka så mycket på bild under musikprocessen, bild påverkar musiken så mycket och jag vill att musiken får vara fri tills den är klar. När albumet är mastrat och klart, då börjar jag fundera och se vilka jag ska jobba med bild ihop med.

Och hur förhåller sig de båda till texterna?
Texten kommer efter musiken. Andreas Nilsson och Martin de Thura har gjort varsin video till Fever Ray, men jag vet inte hur de förhåller sig till texten. Mycket fritt verkar det som, och det är bra, de måste arbeta med sina egna tolkningar och idéer.

The Knife gjorde väldigt få spelningar. Som Fever Ray gör du några fler, men fortfarande få. Hur ser du på livespelningen som fenomen?
Det är ett experiment. Andreas Nilsson och jag blandar bild och musik, testar olika idéer och element och ser vad som händer. Vi ändrar, förbättrar, testar nya saker under projektets gång. Framförallt är jag nu fascinerad över den sociala delen av turnerandet, att bo ca 12 pers i en buss och leva och sova i den. Och se vad som händer. Det är som på en båt, ett sjörövarskepp.

Jag gjorde en intervju…

Jag gjorde en intervju med ett band. Det var ingen lång och fantastisk interjvu. Däremot var det någonting jag gått och funderat på i flera veckor… Hur jag skulle följa upp, ställa följdfrågor, formulera meningarna för att få fram en vacker text. Istället blev den bortprioriterad och hamnade ofärdig på en hemsida. Jag var helt okej med situationen tills jag insåg att den dessutom var uppstyckad och ologiskt sönderplockad, splittrad. Det är inte min text längre. Hädanefter redigerar jag färdigt mina egna texter oavsett teckenantal, betydelse och deadlines.

Nästa artikel är i researchfasen, den ska bara vara min och ska den någonsin publiceras så ska jag ha betalt. Fett betalt.

Do you know Väse?

detektivbyranBra saker sprungna ur Värmland: Arvikafestivalen, Stefan Holm, självaste solen. Och så Detektivbyrån såklart. ARVIKA mötte upp bandet och pratade om barndomen, Ebba och Didrik och den värmländska ödmjukheten.

Jon, Anders och Martin har alltid spelat. När de efter diverse utflykter sammanstrålade i Göteborg för tre år sen föddes Detektivbyrån.
– Det började lite som en lekstuga. Vi visste att det skulle vara instrumentalt och ville pröva något som vi inte gjort tidigare.

Utifrån verkar det ha gått väldigt fort för Detektivbyrån, något som de själva är kluvna till.
– Det är både och det där. Vi har arbetat varje dag i 10 år tills vi blivit olidligt trötta, gått och lagt oss och ångrat vägvalet. På det sättet har det inte gått fort. Samtidigt har människor runt omkring oss sagt att det är svårt att finnas som band utan att ha släppt en skiva. Det finns inga distributörer som tar sig an en ensam EP. Så, med all ödmjukhet kvar, tänkte vi ”går det fel nu är det fel på världen, inte på oss”. Vi har inte vunnit en lotterivinst. Det här är en arbetsseger.

De började spela på gatan för att slippa be någon om klubbspelningar. – Vi hade ändå aldrig fått.

De har heller aldrig aktivt kontaktat skivbolag, utan startade sitt eget.
– Att vi är våra egna gör att vi kan konkurrera med alla utan mellanhand. Det gick rykten i Stockholm om att vi hade Swedbank som skivbolag. Det var vi jäkligt stolta över. Ingen av oss kommer från företagarfamiljer. Vi visste knappt vad en faktura var, men vår företagskontakt på banken gav oss ett lån. När det var klart frågade hon ”vad är ett album?”.

Nyckeln till att det gått så bra stavas internet och kanske framförallt Myspace. De har ett skivbolag i Japan, ett subförlag i Korea och har spelat på Nordic Roots i Minnesota, USA.
– Det ligger i svenskbygderna så de kan några svenska ord och vet var deras svenska släktingar kommer ifrån. Vi fick bland annat frågan ”Do you know Väse?” *

Har Detektivbyrån formats av en uppväxt i Värmland?
– Ja, det känns som att folk i Värmland är så sjukt ödmjuka. Om vi bråkar med någon så säger vi alltid” kill them with kindness” . Det känns väldigt värmländskt. Ibland kanske man är lite för snäll. Sen vi flyttade till Göteborg har vi fått lära oss att vässa armbågarna. Vi var i Minnesota nyss och där var folk också väldigt snälla. Vi frågade varför och då svarade de att det var ”mellow” där. Folk är från landet. Det är inte en så jättestor stad för att vara USA. Människor har fötterna på jorden. Jag tror att det är lite samma sak med Värmland.

Den ödmjuka attityden avspeglar sig i deras musik och är troligtvis förklaringen till deras breda publik.
– Det är kul för vi får spela för så många olika typer av publik. Vi har egentligen ingen specifik målgrupp. De enda vi inte har spelat för än är nog mc-gängen. Fast vi var på förstasidan på ett blackmetalfanzine som gillade oss väldigt mycket. Vår musik anknyter till människor barndom, särskilt speldosan. Under vår festivalturné 2007 spelade vi en låt ur tv-serien Ebba och Didrik. Den är väldigt mycket nostalgi för oss. De allra flesta känner igen den, men få kan sätta fingret på var de har hört den tidigare.  Därför är det extra kul när någon kommer fram efteråt och kommenterar det.

I vår är Detektivbyrån aktuella med nyskrivet material till den amerikanska filmen Tenure – en romantisk komedi med Luke Wilson i huvudrollen.

* Väse är ett litet samhälle strax utanför Karlstad.

The Go! Team.

The Go! TeamAtt återvinna skräp känns ju självklart, men det går att återvinna massa andra saker också. Musik till exempel. Vi ringde upp Ian Parton i fantastiska The Go! Team och snackade samplingar. Om hur något gammalt kan bli något helt nytt.

Var, när och varför startade The Go! Team?
The Go!Team startades faktiskt på grund av en spelning vi fick i Sverige 2004. Fram tills dess hade jag jobbat själv. Jag skrev låtar som jag ville höra, men som ingen annan skrev. Inspelningarna gjorde jag med en sketen gammal fyrakanalsbandspelare och en sampler för att försöka hitta ett ljud som lät trashigt och fint på samma gång. Jag skrev musik som jag verkligen ville att andra skulle höra och jag ville framföra det för publik. Plötsligt hade jag en spelning i Sverige inbokad, men inget band, så jag fick sätta upp annonser och ringa vänner och alla andra jag kände för att få ihop musiker. Ett par veckor senare hade jag ett band och vår första spelning gjorde vi inför flera tusen personer. Det gick bra och efter det rullade det bara på. Varje vecka bokades nya spelningar in och snart kom vi på oss själva med att spela i både USA, Australien och Japan. Allting gick väldigt fort.

Förändrades musiken när ni blev ett band?
Jag vet inte riktigt. För mig har grundidén alltid varit densamma. Jag har fört samman ljud jag gillat även om de kanske inte förväntas passa ihop. Vi gör det som ingen annan gör och vi kan skapa miljoner av ljud. På så sätt skiljer vi oss från den stora massan av band som enbart bygger upp sitt sound kring gitarrer. Vi kan kombinera ljud i all oändlighet och det slutar aldrig att bli intressant.

Hur kommer det sig att ni har två trummisar?

När vi hade satt ihop bandet visade det sig att tre av oss var trummisar, så det blev bara så. Men jag har alltid tyckt mycket om dubbla trumset. Det låter väldigt bra och dessutom tycker jag att det är ruskigt snyggt. På ett sätt blir det som en show i showen.

Ni kombinerar många genrer i ert musicerande, kombinerar ni musiken med annan konst också?
Ja, vår musik är väldigt visuell. Några av mina referenspunkter till musiken är b-filmer, biljakter, På våra spelningar använder vi stora skärmar där vi visar super-8filmer. Så vår musiken byggs upp tillsammans med det visuella.

Ni använder mycket samplingar i er musik, både på skivorna och på scenen. Berätta!
Samplingar är en viktig del av vår musik, men på scenen märker man dem inte så tydligt. Trots att vi är sex stycken på scenen så kör vi med orginalsamplingarna. Det blir aldrig samma känsla om vi skulle spela samplingarna live. Nu spelar vi tillsammans med samplingarna. Allt blir som en vägg av ljud.

Finns det någon typ av musik som är lättare att sampla?
Det är svårt att säga. Jag gillar inte att använda ordet lätt när jag pratar om musik. Musik är inte enkelt. Jag lyssar överallt efter saker att sampla. Min inspiration hämtar jag överallt – dokumentärer, Bollywoodsoundtrack, undervisningsfilmer… Jag letar dock oftare på mer ovanliga ställen än lättlyssnade skivor när jag är på jakt efter något att sampla.

Är det någon musik du aldrig skulle använda dig av?
Allt för välkänd musik aktar jag mig för att sampla. Dessutom tror jag att jag ogillar mer musik än vad jag gillar. Till exempel r’n’b, metal, klassisk rock, barnsånger och mycket av den indien som spelas nu står jag inte ut med. Det finns många exempel på samplingar som har använts för mycket. Jag tycker det är billigt att sampla alltför välkända låtar. För mig handlar det om att använda sig av andras musik för att skapa något helt nytt. Det är svårt om folk redan har en relation till låten man samplar.

Hur växer nya låtar fram?
Hos mig växer nya låtar fram hela tiden, lite som ett pussel Jag har idéer nerskrivna på lappar överallt. Dessutom har jag alltid med mig min mobil och en diktafon så jag kan spela in ljud vart jag än befinner mig. Till slut fastnar någon av alla idéer och melodier och man kan inte sluta att nynna eller sjunga på den. Då brukar jag inse att det är en bra refräng. Sedan bygger jag upp låten kring den melodin. Hela tiden är det ett virrvarr av mina egna och andras melodier. Processen kan bli ganska lång, men plötsligt har man en färdig låt.

Jobbar The Go! Team som en grupp, eller skriver du alla låtar?
Jag är den som är mest intresserad av att leta samplingar, så oftast skriver jag alla låtar. Sedan hjälps vi åt i studion. Jag är bra på att skriva musiken, medan de andra många gånger är bättre musiker och skriver bättre texter än mig.  Vi är inte riktigt ett band som gör allt tillsammans, utan mer någon slags mellanting. Det första allbumet var väldigt mycket mig, nu är det mer allas sound.

Hur ser du på The Go! Teams framtid?
Jag är fortfarande intresserad av att göra låtar som ingen annan har gjort förut. Mitt mål är att det, när man lyssnar på The Go! team, ska låta som att man byter mellan olika radiostationer. Jag vill att våra låtar ska verka lite schizofrena. Det är någonting ingen riktigt har upplevt tidigare. Jag har också blivit intresserad av o-hiphopig scratching, det är en underskattad ljudeffekt. Såklart finns det många förväntningar på vår nästa skiva, men jag vill göra musiken på mitt sätt och inte stressa fram något.

Arvikafestivalen använder sig av två motton, “Kärlek till skogen” och “Live the Music”. Känner dig igen dig I dessa motton?
Mitt favoritsätt att se på musik är att se det som ett soundtrack till livet. Jag har alltid gillat tanken på att se mig själv ovanifrån, med hörlurar, eller åkandes i en bil, lyssnandes till musik. Jag vill att det ska vara ungefär som I en film. Jag tror att det är det bästa sättet att använda musik på.
Jag tror inte att musiken kan förändra världen, men jag tror att det kan göra livet mer intressant.

Så vilken typ av film är The Go! Team?
Vi förändras hela tiden, men just nu tror jag att vi är en motorcykelfilm. Eller en film som handlar om olika människor som åker runt på en buss

Slutligen, finns det något du vill säga till er publik på Arvika?
Vi gillar inte att skryta, men såklart vill jag att ni kommer förbi vår spelning!

Franck Rivoire – en inverterad Danger.

dangerEfter att ha producerat fransk techno, 8-bit och electropunk gick Frank Rivoire över till att göra eget. Genom att ta sitt inverterade jag skapade han Danger. Ett genialiskt drag tycker vi på Arvika och gjorde honom till Slammer Act.

Hur känns det efter ett dygn på slammerturné?

Det känns helschysst. Det var en cool kväll igår i Göteborg. Det är kul att folk har förväntningar. Jag och David, som sköter det visuella, ser fram emot att möta Stockholmspubliken ikväll. Och resan i minibuss från Göteborg var suverän.

Vem är Franck Rivoire?

Jag är en ung musiker som gör elektronisk musik. Mina största influenser är bland annat highschoolfilmer från 80-talet och tv-spel. Amiga var den första datorn jag köpte och jag spelade massvis med spel på den. Jag tycker om ljuden, så Amigamusik är en stor inspirationskälla för mig. Tidigare har jag studerat konst och jag vill verkligen göra mina arbeten med enbart influenser av populärkultur. Det behöver inte vara underground för att vara intressant.

Låttitlarna på din första EP har titlar efter klockslag. Betyder de något särskilt för dig?
Namnet på min första EP är ett nummer. Jag tycker om nummer. När jag gör musik så försöker jag att ge varje spår en egen känsla, men jag vill inte ge någon riktlinje i titeln. Därför använder jag väldigt raka och neutrala titlar som klockslag. I samma veva som jag kom på det bestämde jag mig för att döpa min debut-EP efter releasedatumet.

Du gör dina egna visuals. Hur interagerar din visuella konst med musiken?
Jag kan inte kontrollera vad människor känner när de hör min musik, men personligen associerar jag direkt till bilder. Jag är illustratör och tycker om att berätta sagor, så min musik och det visuella är som berättelser. Det visuella och auditativa går parallellt med varandra. Jag gör en bildskiss i mitt huvud som jag sen producerar musik efter. När jag är klar klipper jag isär allt imaginärt och sen försöker jag att omorganisera alla bitarna.

Hur väljer du de visuella samplingarna?
I början av ”filmen” så ser man en sekvens där han springer och en startbild för ”spelet” Danger. Jag har inte hunnit göra så många bilder till det visuella än, så jag var tvungen att hitta på något annat att fylla ut med. Jag använder samplingar från dokumentärfilmer, spelfilmer och nyhetsprogram som passar ihop med Dangers verklighet. De samplingarna jag har valt försöker också plocka fram en nostalgisk känsla. Vi använder till exempel Predator. De människor som är med i klippen gestaltar sinnesstämningar och uttryck som passar med musikens universella känsla. Jag väljer ut klipp som går att scratcha, för att plocka fram klichéerna ur filmerna och bilderna. Meningen är att du ska få känslan av att du har sett det förrut, känna igen sinnesstämningen, men inte lyckas koppla vilket sammanhang den ursprungligen hör hemma i. Ibland kan du se Harrison Ford eller Arnold Schwarzenegger, men de allra flesta bilderna är abstrakta.

Så Danger är inte bara namnet, utan även temat för projektet?
Ska jag vara ärlig så valde jag namnet bara eftersom jag är en väldigt blyg person själv.
Jag är rädd för många saker och jag tror att många andra människor i Euroopa är i samma situation. Det beror till stor del på politikerna. Folk tror att det finns våld överallt, och till viss del är det väl sant. Men det blir absurt när man inte kan gå någonstans utan att se skyltar där det står ”varning, fara” och ”förbjudet att passera”. Det är det enda som står på väggarna. Det är ett väldigt intressant fenomen. Jag valde att döpa projektet till en inverterad version av mig själv, eftersom jag arbetar med projektet hela tiden.

Hur föddes idén till Dangers utseende?
Kostymen är inte klar än, just nu liknar den mest en neo-spiderman. Anledningen till den är inte så svår. Som människa vill jag bara uppträda i fiktiva landskap och biilder. Min karaktär med svart skinn och vita ögon är så långt ifrån den här verkligehten det går att komma. Han ser isoteriskt mystisk ut och det är därför jag valde en så pass simpel kostym – bara svart och vit. Jag brukar ha en t-shirt på mig också, för att symbolisera att han försöker att vara normal, men misslyckas på grund av huden och ansiktet. Du kan inte se på ögonen om han är glad eller ledsen.

Hade du en tanke om Dangers slutresultat när du började eller är det en produkt av lång utveckling?
Jag vill göra Dangers utveckling tillsammans med mig själv. Danger växer tillsammans med mig och utvecklas under resans gång. Jag vill inte sätta permanenta riktlinjer eller ramar från början, utan ville ha friheten att se vart det hela bär av sig själv.

Hur ser din vardag ut just nu?
Jag tycker om när jag inte har så många gig. Just nu vill jag bara arbeta med min egen musik, remixer, bilder och visuals. Jag arbetar på mitt album. Jag tror att jag behöver skaffa slavar, för jag sover inte så mycket längre. . Det är en hel del att göra. Samtidigt uppskattar jag verkligen att få vara här och spela. Jag försöker att kombinera turnerandet med mina skapandeprocesser även om det är svårt.

I april gjorde jag klart ett gäng remixer, bland annat Sebastien Telliers Divine och We are scientists Chick lit. Nu försöker jag att koncentrera mig på mina egna produktioner. Det är tänkt att det kommer en EP i höst och albumet ska släppas i början av nästa år.

Vad ser du mest fram emot på Arvika?
Jag vill att min show ska ha blivit lite större och att den interagerar ännu mer med publiken. Jag är väldigt nyfiken på Arvika. Det är en schysst line-up, med flera band jag vill se och jag ser fram emot att vara en del av det.

Cut Copy.

cut-copy
De turnerade med Daft Punk förra året och har tagit både festivalkontoret och världen med storm. Vi begav oss till Oslo en solig torsdagkväll för att prata med ett synnerligen jet-lagat Cut Copy om fans.

Hur var resan?
Mitchell Scott: Vår turné är helt sjuk. Imorgon flyger vi till Helsingfors, men inte för att spela, det är bara en mellanlandning på vägen till Stockholm.Och efter Stockholm åker vi till Göteborg. Sen åker vi till London för att ta en buss till Danmark. Efter spelningen där flyger vi vidare…  Vi reser till en massa länder som vi inte ens ska spela i. Det är riktigt konstigt.
Tim Hoey: De sätter oss på de allra billigaste flygen…
Dan Whitford: Någon sparade väl några kronor på det…(skratt)

Ni turnerar mycket. Ser ni på er själva som idoler?
MS:
Nej, vi ser inte riktigt på oss själva som idoler. Det är en bisak. Det känns inte ens som vi är idoler hemma i Australien.
Men jag antar att det finns människor som gillar oss och kanske är lite besatta av oss. Fast det känns mest bara konstigt att tänka på.

Har ni några idoler själva?
MS:
Nja, inte några få utvalda.
TH: Musikaliskt sett är det tusentals. Men det är bara ansikten. Jag kan vara besatt av en enskilda musiker periodvis, men under en hel karriär måste det vara fler. När jag började med musik var DJ Shadow en stor inspirationskälla. Jag försökte hitta alla obskyra turnéprylar och alla skivor han samplade. Jag tror det är den sortens besatthet man har när man är yngre. När man tror att hela universum kretsar kring en grej. När man blir äldre tror jag att man inser att det inte fungerar så.
MS: Det blir mer nyanserat. Man inser att det finns mer än en sanning och att det inte finns en enda sak som står över allt annat.
Det finns bra och dåliga sidor av allt oavsett om det handlar om musik eller andra saker. Jag tror att det är bättre att bli inspirerad av så många saker som möjligt än av något speciellt.

Har ni några fans som påminner om Tim när han var liten?
MS:
Ja, jag tror att det finns ett gäng. Förr var fansen lite mer exklusiva än idag. Med Myspace kan människor komma i kontakt med vem de vill, när som helst. Barriären som fanns förr mellan fans och deras idoler finns inte längre på samma sätt. Idag får artisterna kontakt av fans på sätt som inte var möjliga när jag var ung och skrikande fan. När man kommer från Australien, eller vilket litet och avsides ställe som helst, kom man inte i kontakt med banden innan internet.

Vilken är den sjukaste fangrejen ni har varit med om?
DW:
Jag minns en gång när vi fick karameller från ett gäng fans. De hade lyckats trycka Cut Copy inuti godiset. Ju mer man åt desto mer av namnet syntes. Det var ruskigt coolt även om vi egentligen inte äter godis.  Det måste kännas ännu konstigare för väldigt stora band, som The Cure, som har helt besatta fans.
MS: Ja, när fansen börjar tatuera in riktigt fula tribute-tatueringar.
TH: Men våra fans är fina.

Vad tycker ni om den här besattheten kring stora band?
MS:
Jag tycker det är konstigt. För att vara ärlig har jag aldrig förstått grejen att vara intresserad av en person bara för att de är kända. Jag tycker att det är mycket mer intressant att fokusera på vad artisterna faktiskt gör kreativt. Men det hela är väl en produkt av vår mediacentrerade värld.
TH: Ja, och det är tyvärr verkligheten. Jag såg en artikel om Michael Jacksons barn. Det finns ingen anledning att visa upp dem för världen. Det är ju inte nyhetskvalité.
MS: Jag tror att du läser om artisters privatliv för att du är fascinerad och gärna skulle vilja vara en del av det. Samtidigt vet du att det aldrig kommer att hända.
DW: Ja, så du lever genom dem. En attraktiv livsstil utom räckhåll.

Har man ett ansvar gentemot sina fans?
DW
: Att inspirera till att bete sig dåligt kanske. (skratt) Det säljer fler skivor. Nej, men allvarligt talat du har ett ansvar när du står på scen. När du har en publik vill du inte bara spela två låtar och sen gå av.
MS: Om en känd person super sig full och gör kassa saker utanför fotbollsplanen eller scenen spelar det ingen roll. Vad de gör i sitt vardagsliv är ingenting som någon annan har med att göra.

Ett av de mest önskade banden till Arvika är Daft Punk. Hur var det att turnera med dem?
MS:
Fantastiskt. Det var en dröm som blev sann.
TH: I Australien var det nästan som en minifestival för showen var så stor.
MS: De hade bara spelat där en gång tidigare så ”they just like created such a scene in their way”. De har gett upphov till en hel generation musik. Så deras gig är helt galna, särskilt i Australien där dansmusik är väldigt stort just nu. Jag tror det var 30-40000 på Sydneyspelningen. Det var helt galet.
TH: Jag tror inte att Daft Punk har spelat för en större publik någon gång.
MS: De hade bara spelat i Australien en gång tidigare, och det var 97 innan de hade slagit igenom på riktigt.
TH: Och de blir bara större och större. Det är häftigt.

En sista fråga, vad vet ni om Arvika?
MS:
Om festivalen, nej inte mycket. Fast vi har varit på ganska många europeiska festivaler.
TH: Vad var det för skum festival vi var på förra året?
MS: Peace and love.
TH: Så sjukt! Folk frågade oss hela tiden ”what are you guys doing here?” och jag förstår dem.

Vi hoppas ni känner er mer hemma på Arvika. Tack för intervjun!

3 SNABBA FRÅGOR

Alla tiders favoritkonsert:
DW: Jag såg Fugazi 1995, när jag var 16. Det var 15 personer i publiken, men de spelade som om det var 5000. MIn hörsel har aldrig riktigt kommit tillbaka efter den konserten. Det var en stor inspirationskälla.
MS: Jag tyckte väldigt mycket om Cornelius också. De är nästan Fugazis motpol, men väldigt bra!

Bästa festivalmaten?

MS: På australiensiska Splendour in the grass, mitt ute i ingenstans. Allting med den festivalen är fantastiskt. Det är svårt att säga vad som varit bäst, men det värsta måste ha varit Glastonbury. Det kändes som att man var i ett flyktingläger. En massa döende människor som får något som kallas mat, men det är det inte.

Bästa festivalprylen:
TH: Ölhjälmen är det enda som behövs.