Tag Archives: Arvikafestivalen

”When I understood that you have to LEARN an instrument to play it I got tired.”

I somras styrde jag och min blogg/klubb TAjT klubb i Arvikafestivalens Dans På Lyran, och vi bjöd såklart in en av våra absoluta favoritproducenter, Louis La Roche. Jag är fortfarande så himla glad. För kvällen, men kanske främst för att mötet med en grym producent. Nu publicerar vi intervjun från den småregniga lördagseftermiddagen i början av juli. Läs, läs, läs! Och lyssna på promon för kommande singlen My Turn med Modjo på sång. Fabulöst! (Nedan hör ni en annan fin dänga, Malfunction.)

halvårsbokslut nästan

-januari såg ut lite som månaderna innan. jag arbetade på ett jobb där mycket var paradoxalt oc mitt välmående tydligt var åsidosatt – medvetet eller omedvetet kvittar. jag ägnade all övrig tid åt att styra upp publikservicen på den här svenska festivalen. mycket slit, väldigt kul! jag insåg för sjuttonde gången sen höstterminens start att jag, för mitt eget bästa, borde lämna arvika och skaffa något eget. jag vikarierade också på en del skolor.

ponyi februari satte sig min jobbsituation i min kropp och tillsammans med diverse fortplantningsmekanismer gjorde detta att jag slutade vara hungrig. 2 veckor utan normal föda. sen sa jag upp mig, gjorde ett kirurgiskt ingrepp och drog till Berlin. i berlin hängde jag och J på pony bar och läste böcker. tillbaka i Sverige höll jag också DJ-kurs, arbetade med festivalen och fick mitt körkorstillstånd. jag blev erbjuden ett nytt arbete, började arbeta och var grym, fast fick inte fortsätta för att folk ”tvivlade på min kompetens”. att resa från arvika eller förgås var alternativen.

TAjT

mars kom och jag sökte ett jobb jag blev tipsad om. jag drev TAjT – arvikas bästa klubb, övningskörde, firade mina föräldrars födelsedagar, arbetade mer än någonsin med det stora musikarrangemanget och la ner min själ. jag gjorde högskoleprovet och fick jobbet! sista veckan i mars packade jag mina pinaler, grät en skvätt och satte mig på tåget. siste mars flyttade jag in i terrariet i Solna.

hajhemmet i solna 1under april blev jag bostadspolitisk nörd. jag lämnade mitt ideella uppdrag och 6 månaders arbete med en till att börja med tung lättnad. i den vevan började jag också skriva i den virtuella världen. sista veckan packade jag och j våra saker. en barndomsvän körde oss och lasset till Hägersten.

hajkök

maj kom och gjorde mig ett år äldre. på min 20årsdag blev J nekad att köpa folköl för att jag hade glömt mitt leg. jag fick också bekräftat att jag är nedrans bra när min anställning förlängdes och jag fick en löneförhöjning motsvarande hela min januarilön. vilket i och för sig säger mer om min januarilön än löneförhöjningen. jag reste en del och bekantade mig med nya människor.

fortsättningen som följer blir förhoppningsvis mycket trevlig. jag åker till almedalen, blir sambo igen, får se klart West Wing samt åker till Berlin och Melt.

Söndag.

En givande arbetshelg. Första träffen med alla nyckelfunktionärer inom publikservice. Himla kul och inspirerande. Jag som samordnare känner mig trygg. Det kommer att bli en fin publikservice.

Jag inser hur viktigt det är att vara ledig på helgerna gånger som denna när jag inte är ledig. Men nästa helg, och nästnästa ska jag ta det väldigt lugnt och inte jobba alls. Med någonting.Väldigt skönt.

Imorgon börjar min andra arbetsvecka. Det är då jag ska börja ta tag i mina arbetsuppgifter på riktigt. Jag har fortfarande en massa att lära, men det börjar falla på plats. Förresten, det är alldeles gratis att gå med i jagvillhabostad.nu. Do it! Bostad är en mänsklig rättighet. (Och nej, jag förmedlar inga bostäder utan arbetar med opinionsbildning och påverkansarbete – läs mer om mina uppgifter här.

Lägesrapport.

Jobb. Jag avslutade mitt arbete som producent för En Julsaga i början av december. I januari sa jag upp mig från Ritz. Fick sen en provanställning, fast i efterhand var den bara på låtsas och jag slutade med omedelbar verkan. Nu söker jag vitt och brett igen. Ansökningarna travas på hög och peppen är tämligen låg.

Ideellt. Fina fina klubben TAjT går framåt. Första kvällen för i år med ELIS var välbesökt, dansat och tusen kilo pepp. Andra kvällen med DO IT var pepp, glad, nedrans dansant. Desvärre svek publiken för ett annat evenemang. Tyvärr. Sen ingår jag numera i Rockfotos skribentstall och har tänkt bevaka en del musikaliska event under våren och sommaren. Arvikafestivalens publikservice går så smått framåt. Visionerna har till stor del lagts på is, men jag är övertygad om att det blir en nedrans fin service i sommar.

Pepp. Efter kvällen med DO IT där jag presterade min första taktmix på drygt 4 månader har peppen återvänt. En miserabel mix, men under omständigheterna är jag imponerad över mig själv och inser att jag tar livet på för stort allvar. Övrig pepp går mest ut på trevliga samtal, promenader, mat och West Wing.

Lokalisering. Jag har hängt en aning i Stockholm, en hel vecka i Berlin och på tok för mycket tid i Arvika. Är det något jag inser ofta är det att det inte är Arvika jag ska bo i. Just nu. Under de här omständigheterna. Tyvärr. Så snart som möjligt blir det ändring.

Slutsats. Jag behöver skaffa mig en inkomst, flytta från Arvika, börja peppa bakom skivspelarna igen, skriva skriva skriva…. Göra roliga saker och skita i det tråkiga.

Do you know Väse?

detektivbyranBra saker sprungna ur Värmland: Arvikafestivalen, Stefan Holm, självaste solen. Och så Detektivbyrån såklart. ARVIKA mötte upp bandet och pratade om barndomen, Ebba och Didrik och den värmländska ödmjukheten.

Jon, Anders och Martin har alltid spelat. När de efter diverse utflykter sammanstrålade i Göteborg för tre år sen föddes Detektivbyrån.
– Det började lite som en lekstuga. Vi visste att det skulle vara instrumentalt och ville pröva något som vi inte gjort tidigare.

Utifrån verkar det ha gått väldigt fort för Detektivbyrån, något som de själva är kluvna till.
– Det är både och det där. Vi har arbetat varje dag i 10 år tills vi blivit olidligt trötta, gått och lagt oss och ångrat vägvalet. På det sättet har det inte gått fort. Samtidigt har människor runt omkring oss sagt att det är svårt att finnas som band utan att ha släppt en skiva. Det finns inga distributörer som tar sig an en ensam EP. Så, med all ödmjukhet kvar, tänkte vi ”går det fel nu är det fel på världen, inte på oss”. Vi har inte vunnit en lotterivinst. Det här är en arbetsseger.

De började spela på gatan för att slippa be någon om klubbspelningar. – Vi hade ändå aldrig fått.

De har heller aldrig aktivt kontaktat skivbolag, utan startade sitt eget.
– Att vi är våra egna gör att vi kan konkurrera med alla utan mellanhand. Det gick rykten i Stockholm om att vi hade Swedbank som skivbolag. Det var vi jäkligt stolta över. Ingen av oss kommer från företagarfamiljer. Vi visste knappt vad en faktura var, men vår företagskontakt på banken gav oss ett lån. När det var klart frågade hon ”vad är ett album?”.

Nyckeln till att det gått så bra stavas internet och kanske framförallt Myspace. De har ett skivbolag i Japan, ett subförlag i Korea och har spelat på Nordic Roots i Minnesota, USA.
– Det ligger i svenskbygderna så de kan några svenska ord och vet var deras svenska släktingar kommer ifrån. Vi fick bland annat frågan ”Do you know Väse?” *

Har Detektivbyrån formats av en uppväxt i Värmland?
– Ja, det känns som att folk i Värmland är så sjukt ödmjuka. Om vi bråkar med någon så säger vi alltid” kill them with kindness” . Det känns väldigt värmländskt. Ibland kanske man är lite för snäll. Sen vi flyttade till Göteborg har vi fått lära oss att vässa armbågarna. Vi var i Minnesota nyss och där var folk också väldigt snälla. Vi frågade varför och då svarade de att det var ”mellow” där. Folk är från landet. Det är inte en så jättestor stad för att vara USA. Människor har fötterna på jorden. Jag tror att det är lite samma sak med Värmland.

Den ödmjuka attityden avspeglar sig i deras musik och är troligtvis förklaringen till deras breda publik.
– Det är kul för vi får spela för så många olika typer av publik. Vi har egentligen ingen specifik målgrupp. De enda vi inte har spelat för än är nog mc-gängen. Fast vi var på förstasidan på ett blackmetalfanzine som gillade oss väldigt mycket. Vår musik anknyter till människor barndom, särskilt speldosan. Under vår festivalturné 2007 spelade vi en låt ur tv-serien Ebba och Didrik. Den är väldigt mycket nostalgi för oss. De allra flesta känner igen den, men få kan sätta fingret på var de har hört den tidigare.  Därför är det extra kul när någon kommer fram efteråt och kommenterar det.

I vår är Detektivbyrån aktuella med nyskrivet material till den amerikanska filmen Tenure – en romantisk komedi med Luke Wilson i huvudrollen.

* Väse är ett litet samhälle strax utanför Karlstad.

The Go! Team.

The Go! TeamAtt återvinna skräp känns ju självklart, men det går att återvinna massa andra saker också. Musik till exempel. Vi ringde upp Ian Parton i fantastiska The Go! Team och snackade samplingar. Om hur något gammalt kan bli något helt nytt.

Var, när och varför startade The Go! Team?
The Go!Team startades faktiskt på grund av en spelning vi fick i Sverige 2004. Fram tills dess hade jag jobbat själv. Jag skrev låtar som jag ville höra, men som ingen annan skrev. Inspelningarna gjorde jag med en sketen gammal fyrakanalsbandspelare och en sampler för att försöka hitta ett ljud som lät trashigt och fint på samma gång. Jag skrev musik som jag verkligen ville att andra skulle höra och jag ville framföra det för publik. Plötsligt hade jag en spelning i Sverige inbokad, men inget band, så jag fick sätta upp annonser och ringa vänner och alla andra jag kände för att få ihop musiker. Ett par veckor senare hade jag ett band och vår första spelning gjorde vi inför flera tusen personer. Det gick bra och efter det rullade det bara på. Varje vecka bokades nya spelningar in och snart kom vi på oss själva med att spela i både USA, Australien och Japan. Allting gick väldigt fort.

Förändrades musiken när ni blev ett band?
Jag vet inte riktigt. För mig har grundidén alltid varit densamma. Jag har fört samman ljud jag gillat även om de kanske inte förväntas passa ihop. Vi gör det som ingen annan gör och vi kan skapa miljoner av ljud. På så sätt skiljer vi oss från den stora massan av band som enbart bygger upp sitt sound kring gitarrer. Vi kan kombinera ljud i all oändlighet och det slutar aldrig att bli intressant.

Hur kommer det sig att ni har två trummisar?

När vi hade satt ihop bandet visade det sig att tre av oss var trummisar, så det blev bara så. Men jag har alltid tyckt mycket om dubbla trumset. Det låter väldigt bra och dessutom tycker jag att det är ruskigt snyggt. På ett sätt blir det som en show i showen.

Ni kombinerar många genrer i ert musicerande, kombinerar ni musiken med annan konst också?
Ja, vår musik är väldigt visuell. Några av mina referenspunkter till musiken är b-filmer, biljakter, På våra spelningar använder vi stora skärmar där vi visar super-8filmer. Så vår musiken byggs upp tillsammans med det visuella.

Ni använder mycket samplingar i er musik, både på skivorna och på scenen. Berätta!
Samplingar är en viktig del av vår musik, men på scenen märker man dem inte så tydligt. Trots att vi är sex stycken på scenen så kör vi med orginalsamplingarna. Det blir aldrig samma känsla om vi skulle spela samplingarna live. Nu spelar vi tillsammans med samplingarna. Allt blir som en vägg av ljud.

Finns det någon typ av musik som är lättare att sampla?
Det är svårt att säga. Jag gillar inte att använda ordet lätt när jag pratar om musik. Musik är inte enkelt. Jag lyssar överallt efter saker att sampla. Min inspiration hämtar jag överallt – dokumentärer, Bollywoodsoundtrack, undervisningsfilmer… Jag letar dock oftare på mer ovanliga ställen än lättlyssnade skivor när jag är på jakt efter något att sampla.

Är det någon musik du aldrig skulle använda dig av?
Allt för välkänd musik aktar jag mig för att sampla. Dessutom tror jag att jag ogillar mer musik än vad jag gillar. Till exempel r’n’b, metal, klassisk rock, barnsånger och mycket av den indien som spelas nu står jag inte ut med. Det finns många exempel på samplingar som har använts för mycket. Jag tycker det är billigt att sampla alltför välkända låtar. För mig handlar det om att använda sig av andras musik för att skapa något helt nytt. Det är svårt om folk redan har en relation till låten man samplar.

Hur växer nya låtar fram?
Hos mig växer nya låtar fram hela tiden, lite som ett pussel Jag har idéer nerskrivna på lappar överallt. Dessutom har jag alltid med mig min mobil och en diktafon så jag kan spela in ljud vart jag än befinner mig. Till slut fastnar någon av alla idéer och melodier och man kan inte sluta att nynna eller sjunga på den. Då brukar jag inse att det är en bra refräng. Sedan bygger jag upp låten kring den melodin. Hela tiden är det ett virrvarr av mina egna och andras melodier. Processen kan bli ganska lång, men plötsligt har man en färdig låt.

Jobbar The Go! Team som en grupp, eller skriver du alla låtar?
Jag är den som är mest intresserad av att leta samplingar, så oftast skriver jag alla låtar. Sedan hjälps vi åt i studion. Jag är bra på att skriva musiken, medan de andra många gånger är bättre musiker och skriver bättre texter än mig.  Vi är inte riktigt ett band som gör allt tillsammans, utan mer någon slags mellanting. Det första allbumet var väldigt mycket mig, nu är det mer allas sound.

Hur ser du på The Go! Teams framtid?
Jag är fortfarande intresserad av att göra låtar som ingen annan har gjort förut. Mitt mål är att det, när man lyssnar på The Go! team, ska låta som att man byter mellan olika radiostationer. Jag vill att våra låtar ska verka lite schizofrena. Det är någonting ingen riktigt har upplevt tidigare. Jag har också blivit intresserad av o-hiphopig scratching, det är en underskattad ljudeffekt. Såklart finns det många förväntningar på vår nästa skiva, men jag vill göra musiken på mitt sätt och inte stressa fram något.

Arvikafestivalen använder sig av två motton, “Kärlek till skogen” och “Live the Music”. Känner dig igen dig I dessa motton?
Mitt favoritsätt att se på musik är att se det som ett soundtrack till livet. Jag har alltid gillat tanken på att se mig själv ovanifrån, med hörlurar, eller åkandes i en bil, lyssnandes till musik. Jag vill att det ska vara ungefär som I en film. Jag tror att det är det bästa sättet att använda musik på.
Jag tror inte att musiken kan förändra världen, men jag tror att det kan göra livet mer intressant.

Så vilken typ av film är The Go! Team?
Vi förändras hela tiden, men just nu tror jag att vi är en motorcykelfilm. Eller en film som handlar om olika människor som åker runt på en buss

Slutligen, finns det något du vill säga till er publik på Arvika?
Vi gillar inte att skryta, men såklart vill jag att ni kommer förbi vår spelning!

Franck Rivoire – en inverterad Danger.

dangerEfter att ha producerat fransk techno, 8-bit och electropunk gick Frank Rivoire över till att göra eget. Genom att ta sitt inverterade jag skapade han Danger. Ett genialiskt drag tycker vi på Arvika och gjorde honom till Slammer Act.

Hur känns det efter ett dygn på slammerturné?

Det känns helschysst. Det var en cool kväll igår i Göteborg. Det är kul att folk har förväntningar. Jag och David, som sköter det visuella, ser fram emot att möta Stockholmspubliken ikväll. Och resan i minibuss från Göteborg var suverän.

Vem är Franck Rivoire?

Jag är en ung musiker som gör elektronisk musik. Mina största influenser är bland annat highschoolfilmer från 80-talet och tv-spel. Amiga var den första datorn jag köpte och jag spelade massvis med spel på den. Jag tycker om ljuden, så Amigamusik är en stor inspirationskälla för mig. Tidigare har jag studerat konst och jag vill verkligen göra mina arbeten med enbart influenser av populärkultur. Det behöver inte vara underground för att vara intressant.

Låttitlarna på din första EP har titlar efter klockslag. Betyder de något särskilt för dig?
Namnet på min första EP är ett nummer. Jag tycker om nummer. När jag gör musik så försöker jag att ge varje spår en egen känsla, men jag vill inte ge någon riktlinje i titeln. Därför använder jag väldigt raka och neutrala titlar som klockslag. I samma veva som jag kom på det bestämde jag mig för att döpa min debut-EP efter releasedatumet.

Du gör dina egna visuals. Hur interagerar din visuella konst med musiken?
Jag kan inte kontrollera vad människor känner när de hör min musik, men personligen associerar jag direkt till bilder. Jag är illustratör och tycker om att berätta sagor, så min musik och det visuella är som berättelser. Det visuella och auditativa går parallellt med varandra. Jag gör en bildskiss i mitt huvud som jag sen producerar musik efter. När jag är klar klipper jag isär allt imaginärt och sen försöker jag att omorganisera alla bitarna.

Hur väljer du de visuella samplingarna?
I början av ”filmen” så ser man en sekvens där han springer och en startbild för ”spelet” Danger. Jag har inte hunnit göra så många bilder till det visuella än, så jag var tvungen att hitta på något annat att fylla ut med. Jag använder samplingar från dokumentärfilmer, spelfilmer och nyhetsprogram som passar ihop med Dangers verklighet. De samplingarna jag har valt försöker också plocka fram en nostalgisk känsla. Vi använder till exempel Predator. De människor som är med i klippen gestaltar sinnesstämningar och uttryck som passar med musikens universella känsla. Jag väljer ut klipp som går att scratcha, för att plocka fram klichéerna ur filmerna och bilderna. Meningen är att du ska få känslan av att du har sett det förrut, känna igen sinnesstämningen, men inte lyckas koppla vilket sammanhang den ursprungligen hör hemma i. Ibland kan du se Harrison Ford eller Arnold Schwarzenegger, men de allra flesta bilderna är abstrakta.

Så Danger är inte bara namnet, utan även temat för projektet?
Ska jag vara ärlig så valde jag namnet bara eftersom jag är en väldigt blyg person själv.
Jag är rädd för många saker och jag tror att många andra människor i Euroopa är i samma situation. Det beror till stor del på politikerna. Folk tror att det finns våld överallt, och till viss del är det väl sant. Men det blir absurt när man inte kan gå någonstans utan att se skyltar där det står ”varning, fara” och ”förbjudet att passera”. Det är det enda som står på väggarna. Det är ett väldigt intressant fenomen. Jag valde att döpa projektet till en inverterad version av mig själv, eftersom jag arbetar med projektet hela tiden.

Hur föddes idén till Dangers utseende?
Kostymen är inte klar än, just nu liknar den mest en neo-spiderman. Anledningen till den är inte så svår. Som människa vill jag bara uppträda i fiktiva landskap och biilder. Min karaktär med svart skinn och vita ögon är så långt ifrån den här verkligehten det går att komma. Han ser isoteriskt mystisk ut och det är därför jag valde en så pass simpel kostym – bara svart och vit. Jag brukar ha en t-shirt på mig också, för att symbolisera att han försöker att vara normal, men misslyckas på grund av huden och ansiktet. Du kan inte se på ögonen om han är glad eller ledsen.

Hade du en tanke om Dangers slutresultat när du började eller är det en produkt av lång utveckling?
Jag vill göra Dangers utveckling tillsammans med mig själv. Danger växer tillsammans med mig och utvecklas under resans gång. Jag vill inte sätta permanenta riktlinjer eller ramar från början, utan ville ha friheten att se vart det hela bär av sig själv.

Hur ser din vardag ut just nu?
Jag tycker om när jag inte har så många gig. Just nu vill jag bara arbeta med min egen musik, remixer, bilder och visuals. Jag arbetar på mitt album. Jag tror att jag behöver skaffa slavar, för jag sover inte så mycket längre. . Det är en hel del att göra. Samtidigt uppskattar jag verkligen att få vara här och spela. Jag försöker att kombinera turnerandet med mina skapandeprocesser även om det är svårt.

I april gjorde jag klart ett gäng remixer, bland annat Sebastien Telliers Divine och We are scientists Chick lit. Nu försöker jag att koncentrera mig på mina egna produktioner. Det är tänkt att det kommer en EP i höst och albumet ska släppas i början av nästa år.

Vad ser du mest fram emot på Arvika?
Jag vill att min show ska ha blivit lite större och att den interagerar ännu mer med publiken. Jag är väldigt nyfiken på Arvika. Det är en schysst line-up, med flera band jag vill se och jag ser fram emot att vara en del av det.