Tag Archives: pk

Från Spice Girls till Lady Gaga via C.J.

Nu skulle jag vilja skriva ett långt inlägg om det här med feministiska förebilder i mitt liv. Jag skulle vilja börja med att beskriva hur Spice Girls förenade de annars så oförenliga tjejerna i min klass. Vi delade upp roller, övade och uppträdde. Jag fick i min roll som Melanie B ta en jäkla massa plats. Alla tjejer backade upp varandra, för oss var det inte konstigt. Jag kommer däremot ihåg att några av killarna i min lågstadieklass tyckte det var ytterst underligt att vi hoppade omkring på bänkarna, mimade och framförde koreografierna vi sett på Voxpop.


En fantastisk låt, i en fantastisk remix, till  en fantastisk video som rörde runt i många små barnahuvudena under 90-talet.

Fortsättningsvis skulle jag vilja berätta hur de här feministiska förebilderna har förändrats allt eftersom jag blivit äldre – Fittstim, Elf-Carlén och Palmström, vänner… Det är många som passerat och flera som håller sig kvar. Jag skulle också vilja berätta om min kluvenhet inför de kvinnor i rampljuset som var uppenbart icke-feministiska. Eller hur då uppenbart? För vem? Jo, för de som visste, de som hade läst genusvetenskap. För de riktiga feministerna. Jag skulle vilja tala om hur alla PK-människor i min omgivning började dela in alla kvinnor i min närhet i horor och madonnor. Madonna själv var såklart en hora, fast ändå en madonna hon var ju ändå ikon, fast hora tillslut i alla fall – hon använde sig ju av sex för att få uppmärksamhet och så var hon ju snygg.

Jag skulle vilja diskutera hur det här förstörde min inställning till kvinnor. I hela mitt liv har kastats mellan dessa två – hora och madonna. Fast mycket mer nyanserat. Vem ska man tillfredsställa? Skolan, hemmet, vännerna, partnern, världen? Och på vilket sätt?

De senaste åren har jag blivit mer och mer övertygad om att det måste till något nytt för att få till jämställdhet i den här världen. Det räcker inte med att vi stänger in oss i små feministbubblor och pratar om könsmaktsordning och konstruktivitism. Vi måste agera, på nya sätt. Jag tänker mig det som att arbeta undercover – att leva ett till synes vanligt liv, men göra det genomtänkt och göra det med en öppen feministisk medvetenhet. Jag tror inte att det blir mer jämställt genom att säga att Solanas SCUM Manifesto är min husbibel. Jag tror att det blir mer jämställt om vi är många som visar att det går att leva sitt liv med en medvetenhet om alla människors lika värde, möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

När jag idag läser om Lady Gaga i DN, är jag övertygad om att det här är fortsättningen på den feministiska rörelse jag är ute efter. När jag ser C.J. Cregg i West Wing likaså. Precis som Spice Girls, som var enormt viktiga för mig när jag var yngre, är de bevis på att jag kan göra vad jag vill. Men är de ”rätt” feministiska?

Jag skulle vilja föra den här diskussionen med dig och med alla andra runt om kring dig. Tyvärr känner jag sällan att det finns utrymme för den – att den inte passar in någonstans. Mina tankar är för ”mesiga” i feministkretsar och för ”radikala” hos gemene man – eller är det så? Jag önskar att klimatet för dialog kring vardagsjämställdhet förbättrades nämnvärt. Skulle det förenklas om alla hade redovisningsplikt för sin utopi. Är det kanske egentligen inte jämställdhet alla är ute efter?

Intellektuell och folklig?

sonja_medium3 och c85cb883-6323-48c0-966e-8800793646ed2 ?

Jag blir trött. Det känns som att människor i min omgivning har bestämt sig för att Isabella Löwengrip är irrelevant. Hon är inte irrelevant. Hon är högst relevant för alla som har något slags intresse av attitydförändringar i samhället. Löwengrip gör mig kluven, på flera sätt. Hon är en sann entrepenör, en förebild som är mer än ett piffigt utseende. Hon föreläser, skriver debattartiklar, presenterar politiska frågor för sin läsekrets… Jag håller inte alltid med om det hon skriver, men det tycker jag är mindre viktigt.

Visst finns det en problematik med att lyftra fram ett så hektiskt liv som något att sträva efter. Löwengrip är en duktig flicka, men inte i det fördolda. Hon tar plats.

Isabella Löwengrip skapar förvirring i mig. Jag känner instinktivt att hon är bra, men tvekar inför det politiskt korrekta ställningstagandet. Det är smått förbjudet att förespråka Löwengrip om man samtidigt förväntas vara intellektuell feminist. Det gör att det är svårt att diskutera fenomenet Blondibella i en feministisk diskurs.

Min största frustration är insikten om att människor hellre prettoförkastar än diskuterar ett fenomen. Jag tror att det är farligare att ignorera en såpass stor påverkansfaktor än att släppa in det i diskussionen. Vad är det vi är rädda för? Att Isabella Löwengrip ska ta låta de vi själva uteslutit, på grund av bristande förmåga i genusteoretiskt rabblande, vara med. Är det prestige? Vad är det som är så farligt med populärkultur? Måste allt vara svårtillgängligt för att vara bra? Kan man inte göra konst/politik/samhällsyttringar på ett seriöst sätt och samtidigt bjuda in alla? Var finns motsägelsen? Jag kan inte hitta den. Jag vill vara intellektuell OCH folklig.