Tag Archives: feminism

F!s kampanjfilmer

F!s kampanjfilmer är riktigt bra. De talar för sig själva.

Från Spice Girls till Lady Gaga via C.J.

Nu skulle jag vilja skriva ett långt inlägg om det här med feministiska förebilder i mitt liv. Jag skulle vilja börja med att beskriva hur Spice Girls förenade de annars så oförenliga tjejerna i min klass. Vi delade upp roller, övade och uppträdde. Jag fick i min roll som Melanie B ta en jäkla massa plats. Alla tjejer backade upp varandra, för oss var det inte konstigt. Jag kommer däremot ihåg att några av killarna i min lågstadieklass tyckte det var ytterst underligt att vi hoppade omkring på bänkarna, mimade och framförde koreografierna vi sett på Voxpop.


En fantastisk låt, i en fantastisk remix, till  en fantastisk video som rörde runt i många små barnahuvudena under 90-talet.

Fortsättningsvis skulle jag vilja berätta hur de här feministiska förebilderna har förändrats allt eftersom jag blivit äldre – Fittstim, Elf-Carlén och Palmström, vänner… Det är många som passerat och flera som håller sig kvar. Jag skulle också vilja berätta om min kluvenhet inför de kvinnor i rampljuset som var uppenbart icke-feministiska. Eller hur då uppenbart? För vem? Jo, för de som visste, de som hade läst genusvetenskap. För de riktiga feministerna. Jag skulle vilja tala om hur alla PK-människor i min omgivning började dela in alla kvinnor i min närhet i horor och madonnor. Madonna själv var såklart en hora, fast ändå en madonna hon var ju ändå ikon, fast hora tillslut i alla fall – hon använde sig ju av sex för att få uppmärksamhet och så var hon ju snygg.

Jag skulle vilja diskutera hur det här förstörde min inställning till kvinnor. I hela mitt liv har kastats mellan dessa två – hora och madonna. Fast mycket mer nyanserat. Vem ska man tillfredsställa? Skolan, hemmet, vännerna, partnern, världen? Och på vilket sätt?

De senaste åren har jag blivit mer och mer övertygad om att det måste till något nytt för att få till jämställdhet i den här världen. Det räcker inte med att vi stänger in oss i små feministbubblor och pratar om könsmaktsordning och konstruktivitism. Vi måste agera, på nya sätt. Jag tänker mig det som att arbeta undercover – att leva ett till synes vanligt liv, men göra det genomtänkt och göra det med en öppen feministisk medvetenhet. Jag tror inte att det blir mer jämställt genom att säga att Solanas SCUM Manifesto är min husbibel. Jag tror att det blir mer jämställt om vi är många som visar att det går att leva sitt liv med en medvetenhet om alla människors lika värde, möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

När jag idag läser om Lady Gaga i DN, är jag övertygad om att det här är fortsättningen på den feministiska rörelse jag är ute efter. När jag ser C.J. Cregg i West Wing likaså. Precis som Spice Girls, som var enormt viktiga för mig när jag var yngre, är de bevis på att jag kan göra vad jag vill. Men är de ”rätt” feministiska?

Jag skulle vilja föra den här diskussionen med dig och med alla andra runt om kring dig. Tyvärr känner jag sällan att det finns utrymme för den – att den inte passar in någonstans. Mina tankar är för ”mesiga” i feministkretsar och för ”radikala” hos gemene man – eller är det så? Jag önskar att klimatet för dialog kring vardagsjämställdhet förbättrades nämnvärt. Skulle det förenklas om alla hade redovisningsplikt för sin utopi. Är det kanske egentligen inte jämställdhet alla är ute efter?

oh baby baby

britney har på senare tid blivit en av mina största fascinationer. jag kan inte riktigt sätta fingret på vad och jag vet att det är långt ifrån politiskt korrekt. politiskt korrekta människor är nog det farligaste som finns så jag raderar genast den senare huvudsatsen i föregående mening. (jag ber att få återkomma med mina tankar om politisk korrekthet längre fram)

britney-spears

jag undrar hur det känns att vara britney. jag undrar hur det är att känna henne, om det nu är någon som faktiskt får äran att göra det. på riktigt alltså. jag undrar också hur det gick så illa. vem i det stora maskineriet som var så korkad att exponera en femtonåring på det viset. jag blir innerligt ledsen och tänker att jo faktiskt det skulle kunna ha varit jag. det som krävs är att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. ännu mer spännande blir britneystoryn när det kommer fram att britneys producenter från början ville ha en egen robyn. då när robyn blev trött på usa och åkte hem till sverige igen. jag tänker inte moralisera om vem som är bäst, men tycker det är värt en tankevända eller två. vikten av att kunna säga nej och väga kändisskap mot vilka uppoffringar man får göra.

och när britney sjunger robyns text till piece of me är det som att cirkeln från back in the 90’s är sluten. vem är bra och vem är dålig? och i vems ögon? på vems vilkor? kanske främst av vilken anledning? varför finns det inga manliga britneys som skvallerpressen kan hetsa över? är det förresten att eftersträva eller är det bara ett bakvänt och snedvridet resonemang förklätt i någonslags feminism? någonstans tror jag att alla måste objektifieras lika mycket, eller snarare lika lite, innan det kan bli något sånär jämställt.

och när vi ändå är inne på jämställdhet funderar jag på hur mycket styrka artister som spice girls och britney har gett barn jämfört med hur mycket könsrollsgriller de satt i barnens huvuden. jag blir snurrig i resonemangen. någon gång ska jag utreda det här en gång för alla. under tiden skulle jag vilja ha ett mer tillåtande klimat att diskutera de här frågeställingarna. jag vill ha ett påläst sammanhang utan fördomar och beredskapsträning med sanningsstämpeln. är det för mycket begärt?

Ideologi vs. pragmatik.

Här om dagen insåg jag återigen att jag inte underhåller mitt ordförråd lika bra som förr. Jag hade tappat pragmatisk. Spännande. Särskilt eftersom det är just ideologi vs pragmatik som jag går och resonerar kring vareviga dag. Då kring de feministiska spörsmålen… Vart kommer vi med hjälp av dagens feministiska metoder för förändring? Vad är mest relevant – att rabbla genusvetenskapliga termer eller att prata om jämställdhet med vanliga människors vokabulär? (Det borde vara obligatoriskt för genusvetare att lära sig att prata om krånliga teorier på ett enkelt sätt. Vi lägger fälleben för oss själva när vi distanserar oss språkligt från de som ska vara med och göra revolution.) Vem är det vi vill övertyga? Egentligen? Andra inbitna feministteoretiker eller den stora massan som faktiskt kan göra skillnad? Visst finns det en utmaning i herre på täppan, men jag finner det mer intressant att prata med människor som aldrig funderat på sig själva som under-/överordnade genus. Eller de som kämpar utan fotnoter i marginalen. Hur kommer den fjärde vågens feminism egentligen se ut? Vilka kommer den att involvera? Vilka kommer den att exkludera? Och kanske framförallt – vad kommer den att resultera i?

Intellektuell och folklig?

sonja_medium3 och c85cb883-6323-48c0-966e-8800793646ed2 ?

Jag blir trött. Det känns som att människor i min omgivning har bestämt sig för att Isabella Löwengrip är irrelevant. Hon är inte irrelevant. Hon är högst relevant för alla som har något slags intresse av attitydförändringar i samhället. Löwengrip gör mig kluven, på flera sätt. Hon är en sann entrepenör, en förebild som är mer än ett piffigt utseende. Hon föreläser, skriver debattartiklar, presenterar politiska frågor för sin läsekrets… Jag håller inte alltid med om det hon skriver, men det tycker jag är mindre viktigt.

Visst finns det en problematik med att lyftra fram ett så hektiskt liv som något att sträva efter. Löwengrip är en duktig flicka, men inte i det fördolda. Hon tar plats.

Isabella Löwengrip skapar förvirring i mig. Jag känner instinktivt att hon är bra, men tvekar inför det politiskt korrekta ställningstagandet. Det är smått förbjudet att förespråka Löwengrip om man samtidigt förväntas vara intellektuell feminist. Det gör att det är svårt att diskutera fenomenet Blondibella i en feministisk diskurs.

Min största frustration är insikten om att människor hellre prettoförkastar än diskuterar ett fenomen. Jag tror att det är farligare att ignorera en såpass stor påverkansfaktor än att släppa in det i diskussionen. Vad är det vi är rädda för? Att Isabella Löwengrip ska ta låta de vi själva uteslutit, på grund av bristande förmåga i genusteoretiskt rabblande, vara med. Är det prestige? Vad är det som är så farligt med populärkultur? Måste allt vara svårtillgängligt för att vara bra? Kan man inte göra konst/politik/samhällsyttringar på ett seriöst sätt och samtidigt bjuda in alla? Var finns motsägelsen? Jag kan inte hitta den. Jag vill vara intellektuell OCH folklig.

Lyxförpackad massreflektion.

Det är nu ett tag sen jag slutade att vara arg på heltid. Min taktik sen en tid tillbaka är istället att genom frågor och intresse av andra människor åsikter få folk att reflektera med utgångspunkt i sig själva. Jag tror inte längre på att missionera. Hellre att det tar lite längre tid och är helt genomtänkt än ett dåligt förankrat och snabbt genomförande av den feministiska visionen.

I samband med min att min inställning till kampen förändrats har också mina reaktioner på samhällsordningen förbytts. Där jag tidigare skyddade mig med direkt ilska är jag idag mer sårbar.
N.E.R.D vs Lil’ Kim på Way Out West i augusti var ett av de första emotionella uppvaknanden jag gjort.

Jag avskyr dubbelmoralen i att kalla sig feminist men fördöma kvinnor som inte anses vara rätt. Tyvärr har det varit ett smått tabubelagt diskussionsämne i de kretsar jag tidigare rört mig. Jag efterlyser en nyanserad diskussion. Är Britney Spears ett feministiskt fenomen? Hur ser den fjärde vågens feminism ut? Hur för man bäst en kamp för total jämställdhet?

Jag tror att det är dags att förpacka feminismen i lyxförpackning. Inte bara, men som ett komplement.

”Nobody wants to be dancing to political songs. Every bit of music out there that’s making it into the mainstream is really about nothing. I wanted to see if I could write songs about something important and make it sound like nothing. And it kind of worked.” – M.I.A.

Som av en händelse trillade jag in på YouTube och kom över Beyonces nya video If I Were A Boy. Jag blev berörd. Ledsen, men också glad. Jag hoppas att det inte är en engångsföreteelse. Mer ifrågasättande. Mer omkastade roller. Mer experimenterande med fördomar och tankar kring vad kön är och gör. Ifrågasättandet måste bli en naturlig del i allas vardag. Massreflektion är den nya revolutionen.