Tag Archives: 90-tal

Och jag som ville jobba med data

Jag har läst en kurs i webbutveckling i sommar. Väldigt roligt, med tanke på att jag lärt mig en hel drös nya skills som kommer att komma väl till pass framöver. Väldigt tråkigt, med tanke på att att jag inte pallat tenta av kursen i tid pga att kursens pedagogiska upplägg var ett skämt.

Materialet vi haft till vårt förfogande har främst bestått i powerpointbilder med kommentarer, som kanske fyllde en funktion när någon talade utifrån dem, men knappast är ensamt dugliga som undervisningsmaterial. Dessutom är bilderna ej sökbara, vilket försvårar överskådligheten nämnvärt. Den rekommenderade kurslitteraturen var en pedagogiskt svag samt tre år gammal, dvs till stora delar passé, bok.

Distanskurser och forum. Jag lär mig _aldrig_ att det är fritt fram att ställa rättframma frågor om svaren på inlämningsuppgifterna trots att det informeras på förhand om att det inte är okej. Men, _nästa_ distanskurs jag läser ska jag minnas det och ställa alla frågor på en gång, så en slipper  hålla på och traggla i flera dagar. 1 lärdomspoäng – kaching.

Jag vet inte riktigt vad som är mest konstruktivt; att skicka en utförlig utvärdering på kursen med förbättringsförslag eller att skita i allt och gå vidare. Kunskaperna har jag ju med mig i vilket fall – även om hälften av dem skriker 90-talswebbmaster.  (OBS. Här hade jag velat länka till Mullbackaskolans ITteknikers hemsida, men den verkar inte finnas kvar.) Ok, ber att få återkomma i frågan. På återseende.

Annonser

Från Spice Girls till Lady Gaga via C.J.

Nu skulle jag vilja skriva ett långt inlägg om det här med feministiska förebilder i mitt liv. Jag skulle vilja börja med att beskriva hur Spice Girls förenade de annars så oförenliga tjejerna i min klass. Vi delade upp roller, övade och uppträdde. Jag fick i min roll som Melanie B ta en jäkla massa plats. Alla tjejer backade upp varandra, för oss var det inte konstigt. Jag kommer däremot ihåg att några av killarna i min lågstadieklass tyckte det var ytterst underligt att vi hoppade omkring på bänkarna, mimade och framförde koreografierna vi sett på Voxpop.


En fantastisk låt, i en fantastisk remix, till  en fantastisk video som rörde runt i många små barnahuvudena under 90-talet.

Fortsättningsvis skulle jag vilja berätta hur de här feministiska förebilderna har förändrats allt eftersom jag blivit äldre – Fittstim, Elf-Carlén och Palmström, vänner… Det är många som passerat och flera som håller sig kvar. Jag skulle också vilja berätta om min kluvenhet inför de kvinnor i rampljuset som var uppenbart icke-feministiska. Eller hur då uppenbart? För vem? Jo, för de som visste, de som hade läst genusvetenskap. För de riktiga feministerna. Jag skulle vilja tala om hur alla PK-människor i min omgivning började dela in alla kvinnor i min närhet i horor och madonnor. Madonna själv var såklart en hora, fast ändå en madonna hon var ju ändå ikon, fast hora tillslut i alla fall – hon använde sig ju av sex för att få uppmärksamhet och så var hon ju snygg.

Jag skulle vilja diskutera hur det här förstörde min inställning till kvinnor. I hela mitt liv har kastats mellan dessa två – hora och madonna. Fast mycket mer nyanserat. Vem ska man tillfredsställa? Skolan, hemmet, vännerna, partnern, världen? Och på vilket sätt?

De senaste åren har jag blivit mer och mer övertygad om att det måste till något nytt för att få till jämställdhet i den här världen. Det räcker inte med att vi stänger in oss i små feministbubblor och pratar om könsmaktsordning och konstruktivitism. Vi måste agera, på nya sätt. Jag tänker mig det som att arbeta undercover – att leva ett till synes vanligt liv, men göra det genomtänkt och göra det med en öppen feministisk medvetenhet. Jag tror inte att det blir mer jämställt genom att säga att Solanas SCUM Manifesto är min husbibel. Jag tror att det blir mer jämställt om vi är många som visar att det går att leva sitt liv med en medvetenhet om alla människors lika värde, möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

När jag idag läser om Lady Gaga i DN, är jag övertygad om att det här är fortsättningen på den feministiska rörelse jag är ute efter. När jag ser C.J. Cregg i West Wing likaså. Precis som Spice Girls, som var enormt viktiga för mig när jag var yngre, är de bevis på att jag kan göra vad jag vill. Men är de ”rätt” feministiska?

Jag skulle vilja föra den här diskussionen med dig och med alla andra runt om kring dig. Tyvärr känner jag sällan att det finns utrymme för den – att den inte passar in någonstans. Mina tankar är för ”mesiga” i feministkretsar och för ”radikala” hos gemene man – eller är det så? Jag önskar att klimatet för dialog kring vardagsjämställdhet förbättrades nämnvärt. Skulle det förenklas om alla hade redovisningsplikt för sin utopi. Är det kanske egentligen inte jämställdhet alla är ute efter?

Herr Surikat, är det dags för HAJP 2.0?

hajen på hajp

En av de absolut bästa klubbkvällarna jag arrangerat i mitt liv var tillsammans med Surikaten. 4 oktober 2008 gjorde vi Hajp, en fantastisk 90-talsklubb med fokus på eurodance. Dansgolvet var fullt, temperaturen var hög, musiken var grym och stämningen på topp! Ni som var där vet vad jag pratar om. Ni andra kan nog knappt föreställa er vad ni gick miste om. På bilden kan ni se mig och min heliumkompis. Eftersom min 90-talspepp börjar återvända, nu starkare än någonsin, funderar jag på om det är dags för en vända till. Eller vad säger du Surr?

Det här är några av mina bästa eurodancebitar från back in the days.