I wanna really really really wanna zigazig ha

Höga förväntningar på mig själv och på världen tenderar att resultera i en viss klaustrofobi. Då flyr jag till platser som inte finns längre. Roliga timmen i första klass. Jag hade våfflat hår som en boll runt huvudet, en kort jeansväst, tights och for som ett jehu runt i klassrummet. I wanna really really really wanna zigazig ha. Jag idealiserar… Det var inte problem- och prestationsfritt. Jag hade redan hunnit bli oense med en radda dagmammor och lärare… Jag idealiserar, och det är fel för jag har alltid hatat att människor pratar om yngre personers livssituation som enklare och utan orosmoln. Däremot var tillvaron trygg. Jag hade ännu inte exponerats för så många av de tunga ting jag upplevt. Mina förväntningar på mig själv hade inte hunnit bli orimliga. Förväntningarna på världen har däremot alltid varit höga. Jag försöker minnas hur det var när jag var sex och ett halvt och for runt i klassrummet, hoppade på bänkar och iscensatte rollen som Melanie B. Det var så självklart och enkelt. Så långt ifrån klaustrofobiskt det bara går.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s