I’m fine as long as I don’t attempt any superhuman feat like say writing my name

Jag börjar inse att jag bara har en dryg vecka kvar innan vi åker till Almedalen och efter Almedalen har jag bara tre arbetsdagar innan min semester. Vilket betyder att allt som jag vill kunna göra när jag är tillbaka i augusti måste förberedas nu. På studs. Jättekonstigt. Jag har aldrig haft ett jobb med semester tidigare så jag är inte riktigt van. Helt sjukt – jag får dåligt samvete när jag inte jobbar på röda dagar. Så småningom går det upp för mig att det inte är nyttigt att leva sitt jobb och att det inte är någon här som förväntar sig att jag ska göra det. Jag ägnar 40 (plus/minus) timmar i veckan på något jag tycker är fantastiskt roligt. Resten av tiden får jag vara ledig och göra andra fantastiskt roliga saker.

Jag börjar också inse att jag faktiskt avancerar. Flera av mina första mål jag satte upp innan jag började har jag nått, och fler närmar sig uppfyllning. Jag tittar på CJs första dag  som stabschef och inser att det inte är lätt att få nya uppdrag, men att det är genom att ta kommando man lär sig. Tobys oväntade utveckling är också inspirerande. Jag lär mig mycket och blir glad. Samtidigt.

Idag var jag och Elsa på möte med koloniföreningen i Råcksta där vi ska bygga. Så himla fint! Jag vill flytta in i radhushuset när det är färdigt och skaffa kolonilott! Tyvärr har jag nog alldeles för få ködagar och Råcksta är lite off att ha en kolonilott i om man bor på Åsen. Synd och ledsamt.

Jag vet redan nu delvis vad jag kommer att tänka när jag ser tillbaka på den här perioden i mitt liv. I olika grad har jag alltid vetat var någonstans jag är på väg i mitt liv. I alla fall i stora drag. Detaljerna är mindre viktiga. På ett sätt är det rätt obehagligt att jag känner mig själv så väl. På ett annat sätt är det skönt, för det gör att jag så mycket lättare kan ändra riktning eller tempo. Jag inser mina begränsningar, men gör också allt som står i min makt för att höja ribban. I höst ska jag ta tag i att höja ribban med glädje och pepp istället för av prestationsångest. Jag vet att det kommer att gå väldigt bra. CJ kan – jag med.

One response to “I’m fine as long as I don’t attempt any superhuman feat like say writing my name

  1. Heja dig! Du är bäst. Du inspirerar mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s