svensk integrationspolitik: blandade upplåtelseformer

att vara eller inte vara… chef

Det går inflation i titlar. Och vad är då vitsen med att ha dem? En typisk titel det går inflation i är ”chef”. I vissa sammanhang kallas alla för chef, även de som inte har personalansvar. Konstigt. Jag skulle också kunna kalla mig för chef med tillhörande prefix, men vad är vitsen?  ”Hej, jag saknar skälig lön och kollektivavtal, men får i alla fall dela ut visitkort som det står chef på…” Snart har hela världen blivit ett mingel där den som delat ut flest visitkort med tyngst titlar vinner. Då kastar jag in handduken.

001119

I fredags när jag var klar med workshopen i lobbyarbete i Haninge satte jag mig på pendeln och läste deltagarnas utvärderingar. Oerhört fint. På väg hem tog jag svängen förbi Systemet i nya Liljeholmstorgsgallerian, hämtade ett Amerikapaket på ett ställe jag aldrig varit förrut samt kände mig som en småbarnsförälder när jag släpade hem matkassarna från Ica. 30 minuter i stillhet med öl och feministisk tidskrift innan fyra bekanta drällde in i hallen. Det blev en mycket fin middag.

Lördag var seg. J kom hem. Deras vandrarhem i Umeå hade brunnit så nattsömnen uteblev för deras del. Tröttheten smittade av sig. Sju avsnitt av Veronica Mars var helt berättigat innan jag åkte på årets skummaste fest. En väldigt trevlig sådan. Temat var brats och när jag gick dit kände jag ingen som skulle dit. När människor klär ut sig till något så ogenomskådbart som brats samt går in och ur sina roller non stop är det svårt att ta saker och ting på allvar. Det bidrog till en fruktansvärt avslappnad stämning och Spotifylistan var lika underbart ambivalent.

Dagen idag, söndag, är en varm men grå höstdag. Jag fortsatte att spela mitt nya favoritspel – Supermarket Mania och tillsammans med J slukade vi ytterligare ett gäng VM-avsnitt. Som pricken över i:t tog vi tag i TAjT och jag delar med mig av min bästa producent här.

Som sagt – en mycket fin helg är till ända. Jag är redo att traska tillbaka till kontoret imorgon bitti. Fantastiskt!

tempoväxlingarna – gräv om, ta laxpinne

Det finns en felande länk och det är tempoväxlingarna (gräv om, ta laxpinne). När jag var liten och inte kunde somna brukade jag räkna ut alla primtal mellan 0 och 500. Första gångerna hann jag bara till hundra innan jag somnade, men allt eftersom jag lärde mig systemet hann jag längre och längre. Ett tag, när jag var på väg över en magisk gräns någonstans strax över 300 kunde jag inte somna över huvud taget av rent engagemang för att komma vidare. Sen dess har jag testat att lösa sudoku, rita kanelbullar, räkna får och det senaste – anagram. Håller jag mig under sex bokstäver kan jag fortfarande göra det i huvudet. Ska det vara längre ord och meningar kan jag fortfarande bara läsa det baklänges i huvudet. Ofta börjar jag associera fritt kring de orden jag vänder ut och in på och hamnar i helt nya banor utan att minnas vad det egentligen var jag försökte göra. Nu är ett sånt tillfälle när jag behöver ställa om, varva ner, men det går dåligt…. [...] <– där någonstans spårar jag ur, igen. Horisontalläge är nog bäst för alla inblandade ajö.

my oh my

höstetid infinner sig alltid en särskild känsla. tidigare har dess biverkningar fungerat som skydd mot regniga dagar eller kanske främst nätter. nu är det två år sen jag gav ordentligt utlopp för den. jag vet inte om jag saknar det. minnen från förr kommer upp parallellt med att vädret blir kyligare och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

griller i huvudet, det är vad det är.

besvikelse

det här var (är?) min systers bästa klipp

för att knyta an till det näst föregående inlägget…

perspektiv

Det mesta just nu handlar om att bearbeta, förstå och programmera om. Det positiva får utlopp på andra håll. Negativiteten behöver formuleras. Någon dag ska jag formulera roten till det senaste inlägget. Just nu är jag mest trött på allt.

det här med att bryta normer, vad gick det ut på nu igen?

Ibland blir jag förbannat trött på att leva i en tillvaro där alla ska vara så jäkla normbrytande hela tiden. Jag är trött på alla medelklassmänniskor med välformulerade värderingar och outfits från H&M, Acne och små pitoreska vintagebutiker på söder. En härligt slarvig frisyr blir pricken över i. Där alla hänger med likadana, lite mer ”medvetna” människor. Att ha något bakom pannbenet och faktiskt förstå sammanhang behövs inte så länge du kan rabbla namn på kambodjanska frihetskämpar, Morrisseys samtliga B-sidor eller feministteoretiker vars böcker sålt i 5 exemplar.

Vad kommer det normbrytande in i bilden? Att bryta mot en norm är väl ingen konst. Det gör alla människor. Det här med att över huvud taget bryta normer – medvetet – vad gick det ut på nu igen?

lördag

90 minuter meditativ yoga. Vissa rörelser – t.ex. plogen har jag lekt i sen jag var barn. Andra rörelser som hunden börjar så smått bli meditativa. Nån gång kommer jag att sätta solhälsningen galant. Så länge är det hemskt skönt att slippa bry sig om hur jag ser ut eller vad jag har på mig eller någonting annat som skulle kunna störa träningen. Jag börjar trivas i anonymiteten och släppa prestationsångesten. Vinst för mig.

I bastun efteråt läste jag intervjun med Ellen Page och Alia Shawkat ur senaste Bust och kände mig glad. Sen blev jag gravt desillusionerad när jag såg föräldrarna med sina barn – total hjärntvätt av de små människorna. Obehagligt.

Min syster ringde. Lördagen fortsätter vara en fin lördag.